onsdag 30 mars 2011
söndag 27 mars 2011
lördag 26 mars 2011
onsdag 23 mars 2011
Att komma över någon är som att åka Uppskjutet på Gröna Lund.
Så otroligt nervös när jag står där i kön.
Rädd när det snart är min tur.
Herregud jag vågar inte göra det här, jag kommer att backa ur,
jag är för svag för att klara detta.
Och så ett gäng vänner som står precis bakom mig och peppar,
"klart du klarar det här, du kommer att ångra dig om du inte gör det".
Så sätter jag mig i den där stolen och vill bara kräkas av nervositet.
Vad i helvete är det jag håller på med?
Jag vill ju göra det, men är bara så rädd för att dö om jag nu gör det.
Sen är det som om jag per automatik börjar spänna fast säkerhetsbältet.
Utan säkerhetsbälte dör jag.
Men jag förstår inte riktigt själv att jag är tillräckligt modig för att faktiskt sätta mig där och spänna fast mig.
Så räknar någon ner.
Tre, två, ett.
Och innan jag hinner blinka går en ilning genom min kropp.
När jag kommer högst upp och är halvvägs kommer kräkkänslorna igen,
helvete vad rädd man är ibland.
Hela världen under mina fötter och det är bara en fruktansvärd resa ner innan jag har fötterna på jorden igen.
Hur jag nu ska klara mig ända dit, jag ser knappt marken som jag vill stå på?
Sen hör jag plötsligt mina vänner skratta och hjälpa mig av med säkerhetsbältet, jag behöver det tydligen inte längre,
jag står stadigt på jorden nu.
(även om jag är lite yr)
Så tar mina vänner min hand och skrattar till, säger lugnt,
"Det där var väl inte så farligt?"
Så går vi vidare mot nästa äventyr.
Och på vägen dit är jag så jävla stolt.
Jag klarade det.
Trots att jag höll på att dö när jag satt där högst upp med panik i kroppen och dödslängtan så är jag redan på väg till Frittfall,
för klarade jag det där så klarar jag ju vad som helst.
En jävla panik när man tar sig igenom det, men efteråt mest en kick och en stolthet över att man gjorde det.
tisdag 22 mars 2011
måndag 21 mars 2011
söndag 20 mars 2011
onsdag 16 mars 2011
A capricious anomaly in the sea of space
Planet Earth are you just
Floating by, a cloud of dust
A minor globe, about to bust
A piece of metal bound to rust
A speck of matter in a mindless void
A lonely spacship, a large asteroid
Cold as a rock without a hue
Held together with a bit of glue
Something tells me this isn't true
You are my swweetheart soft and blue
Do you care, have you a part
In the deepest emotions of my own heart
Tender with breezes caressing and whole
Alive with music, haunting my soul.
In my veins I've felt the mystery
Of corridors of time, books of hisotry
Life songs of ages throbbing in my blood
Have danced the rhythm of the tide and flood
Your misty clouds, your electric storm
Were turbulent tempests in my own form
I've licked the salt, the bitter, the sweet
Of every encounter, of passion, of heat
Your riotous color, your fragrance, your taste
Have thrilled my senses beyond all haste
In your beuaty, I've known the how
Of timeless bliss, this moment of now
Planet Earth are you just
Floating by, a cloud of dust
A minor globe, about to bust
A piece of metal bound to rust
A speck of matter in a mindless void
A lonely spacship, a large asteroid
Cold as a rock without a hue
Held together with a bit of glue
Something tells me this isn't true
You are my swweetheart gentle and blue
Do you care, have you a part
In the deepest emotions of my own heart
Tender with breezes caressing and whole
Alive with music, haunting my soul.
Planet Earth, gentle and blue
With all my heart, I love you
Oh I ask you why not always
Be the ocean where unravel
Be my only, be the water and I'm wading
You're my river running high, run deep run wild
söndag 13 mars 2011
fredag 11 mars 2011
onsdag 9 mars 2011
måndag 7 mars 2011
söndag 6 mars 2011
lördag 5 mars 2011
Det är beundransvärt det där. Hur mycket smärta ett mänskligt hjärta kan ta. Men ännu mer beundransvärt hur mycket smärta ett hjärta väljer att ta.
Bara för att han älskar dig och du älskar honom betyder det inte att ni är rätt för varandra. Det gäller att hitta han som torkar dina tårar, inte han som skapar dem.