torsdag 1 september 2011
torsdag 9 juni 2011
onsdag 4 maj 2011
onsdag 27 april 2011
lördag 23 april 2011
onsdag 13 april 2011
måndag 11 april 2011
fredag 8 april 2011
onsdag 6 april 2011

To light my way
When I'm scared, losing ground
When my world is going crazy
You can turn it all around, yes
And when I'm down
You're there pushing me to the top
You're always there giving me all you've got
söndag 3 april 2011
Dagens humör: Toppen, nu är jag mest trött.
Dagens mående: Jätte bra!
Dagens borde: Sova.
Dagens frisyr: Tovigt till en början sen bara rakt och tråkigt.
Dagens smink: Inget alls.
Dagens klädsel: Jeans och linne.
Dagens favoritlåt: Snabbt stabilt och jätte jätte bra bredband - Comhem
Dagens hatlåt:
Dagens planer: Snacka skit med Lottis sen sova.
Dagens vill ha: Kamera och vårjacka.
Dagens längtan: Sängen, min fina säng. Kreta och Göteborg,
Dagens beroende: Familjen, Charlotta och Robin.
Dagens tråkigaste: Ingenting alls faktiskt.
fredag 1 april 2011
onsdag 30 mars 2011
söndag 27 mars 2011
lördag 26 mars 2011
onsdag 23 mars 2011
Att komma över någon är som att åka Uppskjutet på Gröna Lund.
Så otroligt nervös när jag står där i kön.
Rädd när det snart är min tur.
Herregud jag vågar inte göra det här, jag kommer att backa ur,
jag är för svag för att klara detta.
Och så ett gäng vänner som står precis bakom mig och peppar,
"klart du klarar det här, du kommer att ångra dig om du inte gör det".
Så sätter jag mig i den där stolen och vill bara kräkas av nervositet.
Vad i helvete är det jag håller på med?
Jag vill ju göra det, men är bara så rädd för att dö om jag nu gör det.
Sen är det som om jag per automatik börjar spänna fast säkerhetsbältet.
Utan säkerhetsbälte dör jag.
Men jag förstår inte riktigt själv att jag är tillräckligt modig för att faktiskt sätta mig där och spänna fast mig.
Så räknar någon ner.
Tre, två, ett.
Och innan jag hinner blinka går en ilning genom min kropp.
När jag kommer högst upp och är halvvägs kommer kräkkänslorna igen,
helvete vad rädd man är ibland.
Hela världen under mina fötter och det är bara en fruktansvärd resa ner innan jag har fötterna på jorden igen.
Hur jag nu ska klara mig ända dit, jag ser knappt marken som jag vill stå på?
Sen hör jag plötsligt mina vänner skratta och hjälpa mig av med säkerhetsbältet, jag behöver det tydligen inte längre,
jag står stadigt på jorden nu.
(även om jag är lite yr)
Så tar mina vänner min hand och skrattar till, säger lugnt,
"Det där var väl inte så farligt?"
Så går vi vidare mot nästa äventyr.
Och på vägen dit är jag så jävla stolt.
Jag klarade det.
Trots att jag höll på att dö när jag satt där högst upp med panik i kroppen och dödslängtan så är jag redan på väg till Frittfall,
för klarade jag det där så klarar jag ju vad som helst.
En jävla panik när man tar sig igenom det, men efteråt mest en kick och en stolthet över att man gjorde det.


