För kärlek som aldrig kan dö men inte heller leva.

Han är här nu, min fina människa. Han sitter här bredvid, så nära men ändå så långt bort. En doft, en hand, en puss, en kram och en stor saknad. Jag står i en korsning och vet inte vilket håll jag ska gå åt. Jag är hellre ensam än lycklig med någon annan. Ord som fastnar i halsen. Viljor som vill komma ut. Skrik som sitter i lungorna, som bara hittar ut i ensamheten. Ensam är stark. Det som inte dödar oss gör oss starkare. Förnuft eller känsla? Varför ska kärlek vara så svårt?