Paniken växte i mig och jag klarade inte av att vara kvar här. Jag gick ut och hade ingen aning om vart, hade jag inte bestämt att M skulle möta mig hade jag ändå gått åt det hållet, det säkra hållet. Direkt jag såg han fick jag ett leende på läpparna, för att precis just innan skulle kunnat lägga mig ner på backen och gråta en skvätt. Jag har hittat mitt botemedel! Vi gick inte så långt, ner till vägen när min mage bestämde sig för att kurra mycket så vi gick hem till M åt lite mat, rökte lite, sov lite.

Kom hem för typ en halvtimme sen, ska jobba idag. Men först äta några mackor. Sen idag ska jag göra ingenting med M.