onsdag 31 mars 2010

Hur kan man känna så mycket ånger efter två år, är det en del av stadiet tro? Först gråta hela tiden för allt. Sen ilskan. Nu ånger. Bortkastad tid. Så mycket smärta men så mycket lycka. Jag vet inte vilket som höger upp mest. Att jag ska vara glad över tiden som vart eller känna att jag kunnat leva mitt liv som jag velat under två år. Så mycket tjafs och så mycket skratt. Vad ska jag radera och vad ska jag minnas? Folk säger att "Tänk hur många gånger han har fått dig att gråta", Ja men alla gånger jag skrattat då, dom minnen är ju flera. Jag skulle kanske tagit mig ur det här tidigare, när jag hade lite kontroll. Jag kanske skulle låtit det försvinna för ett halv år sen, ett år sen. Jag kanske inte skulle kastat mig in i något från början. Det är bra och vara efterklok. Ändå så kommer jag göra om samma misstag om och om igen, men det är väl livets gång.

Jag har hittat nytt, som får mig att le. Som gör mig glad. Som smakar gott. Åh vad ledsen jag kommer vara när dom tar bort Pistonhead.

Inga kommentarer: