Dagen idag. Eller dagen för 6 minuter sedan är en riktigt j-vla skit dag. Det är dagen då vi alla minns, då vi alla häpnas att tiden går för fort och dagen då dom flesta fäller några tårar. Vi tänker nog också att vi ska ta vara på varandra lite bättre, att vi ska göra lite mer vad vi vill och inte bara skjuta upp det hela tiden. Jag minns den här dagen för fyra år sedan. Jag fick höra direkt jag vakna vad som hänt, men jag kunde aldrig koppla till någon jag visste. Inte förrens jag tittade in i min första kärleks ögon insåg jag den riktiga smärtan. Jag kunde se den bara så där, jag blev tom och ville bara skydda honom från det onda. Jag ville stoppa varenda tår som föll ner på hans kind, jag ville säga ord som skulle hjälpa. Men inget kunde jag göra, inget kunde vi göra för någon den dagen.

Egentligen så kan vi inte göra något för någon på den här dagen, på den här tanken, mer än att ge kärlek och kramar. Vi kan inte vara mer än människor. Vi kan inte säga mer än sanningen. Vi kan inte ge mer kärlek än vad vi orkar. Vi kan inte mer än att älska dom vi älskar och aldrig ta någon förgivet. Vi måste komma ihåg att förlåta det som vart, prata igenom det som krävs, komma ihåg att vad som helst kan alltid hända.